Hjärtpunkten i Astrid Lindgrens universum finns i det röda huset på gården Näs i utkanten av den lilla staden Vimmerby i Småland. Här föddes Astrid 1907 som barn till prästgårdsarrendatorn Samuel August Eriksson och hans hustru Hanna och här växte hon upp tillsammans med tre syskon och många lekkamrater. – Det bästa med min barndom, brukar Astrid säga, var att vi hade tillräckligt mycket av både trygghet och frihet. Tryggheten bestod i att vara omgiven av stabila och trygga vuxna: mamma, pappa drängar, pigor, kogubbar och hjälpfruar. Det fanns alltid någon till hands.

Friheten uppstod därför att alla dessa vuxna var så strängt upptagna med sina sysslor att de inte hade tid att hålla ögonen på barnen. I böckerna om barnen i Bullerbyn finns barndomen beskriven, inte uppifrån av den vuxna Astrid Lindgren utan på barnens nivå, den nivå där leken och fantasin regerar och där Astrid Lindgren som författare alltid befunnit sig.

– Inuti är jag alltid en bondjänta från Vimmerby, brukar hon säga. Det är för barnet inuti mig jag skriver.

Det barn hon en gång var lever livligt och uppkäftigt inom henne, det spelar i hennes ögon, i hennes plötsliga infall och snabba skratt. Det barnet vet vad andra barn helst vill höra: sagor och berättelser som får en att skratta och att gråta, att rysa av skräck och av vällust, att veta att man får lov att vara arg och dum ibland, att man får känna sig liten och rädd men också stark och modig när man övervunnit rädslan.

Astrid hann bli 38 år innan hon av en slump upptäckte att hon hade denna sällsynta gåva: att berätta så att alla barn lyssnar. Hon hade hunnit utbilda sig till kontorist i Stockholm och gift sig med kontorschefen som hette Sture Lindgren, hade hunnit få två barn som hon enligt sonen Lars var en ovanligt lekfull mamma åt. Hon brukade berätta för sin dotter Karin och det var Karin som en kväll sa:

– Berätta om Pippi Långstrump! Det var ett ovanligt namn, taget ur luften i samma ögonblick, och när Astrid satte sig ner för att berätta blev det en ovanlig saga om en ovanlig flicka som var starkast i världen. Slumpen, en liten halkolycka i snön i Vasaparken, gjorde att Astrid fick den tid som behövdes för att skriva ner berättelsen om den ovanliga flickan.

Pippi blev en gestalt skapad av barnens egna önskedrömmar om makt. Med guldpengar i handen och styrka i armarna kan man klara sig själv och sätta både vuxna och jämnåriga på plats. Har man samtidigt Astrid Lindgrens egen slagfärdighet klarar man allt. Pippi ställde sig i täten för barnens egen frihetsrörelse. Hon är flicka och starkast i världen, men använder aldrig sin styrka för att slåss. Hon visar att man inte behöver vara dum för att man är stark. Slåss och försvara sig kan man göra med ord:

– Lever vi inte i ett fritt land, kanske? Får man inte gå hur som helst?

Miljontals barn över hela världen läser Astrid Lindgren och blir bästa vänner med Pippi, Emil, Ronja, Skorpan Lejonhjärta, Karlsson på taket, Bullerbybarnen och alla de andra. Några av dem, Karlsson t.ex., hör hemma i Stockholm men de flesta andra kan du hitta i trakten runt Vimmerby. Där köper Emil sin häst på marknaden, Där smyger Vita och Röda rosen i gränderna kring Båtsmanbacken, där lyfter Pippi upp hästen på verandan till det gula huset på Näs, Där finns Bullerbybarnens uggleträd och där är Madicken på väg till karamellbutiken.

Och där tycker man att man ser Astrid Lindgren själv; klurig som Emil, slagfärdig som Pippi, ömsint som Madicken, full-i-fan som Karlsson och djärv och modig som Ronja när hon tar språnget över Helvetesgapet.

Text av Margareta Strömstedt.