En äng så grön som paradisets
Astrids barndom på Näs gav henne inte bara orden och berättelserna. Den ympade också in en djup känsla för naturen i hennes liv och konstnärskap.
I sina böcker låter Astrid Lindgren ofta naturen skapa en relief till berättelsens karaktärer. Genom naturen skildrar hon både hot, trygghet och längtan. Som de döda, svarta träden i Döda skogen ”där ingen vind spelade och inga blad susade” i närheten av den grymme riddar Katos borg,. Eller som när Anna och Mattias gick in genom porten till Sunnanäng och fick uppleva hur ”all vårens ljuvlighet var över dem i ett huj, tusen små fågelliv sjöng och jublade i träden, det kvillrade i vårens alla bäckar, vårens alla blommor lyste, och barn lekte på en äng så grön som paradisets.”
Astrid glömde aldrig barndomens landskap och natur: ”Ännu kan jag se och känna doften och minnas saligheten av den där törnrosbusken i oxhagen som för första gången visade mig vad skönhet var.”
”Jag har haft många ljuvliga stunder fulla av en tyst men våldsam inre hänförelse, som ingen vet om. Att vandra på en äng med nyuppsatta höhässjor med en molnig himmel över och alldeles fullt av blommande törnrosor runt om ängen upprör mig våldsammare än Champs-Elysées och Notre-Dame de Paris.”
Astrid Lindgren, ur brev till Elsa Olenius, 4 juli 1950