Var kommer påhitten ifrån?

TEXT AV ASTRID LINDGREN

Min vän, Olga Karlsson i Småland, sa en gång till mig: »Tänk den som hadde hennis huve, som ä så fullt å påhitt!« Hon synade intresserat min skalle och såg tydligen påhitten trängas där inne som gäddor i en fisksump, färdiga att håvas fram ett efter ett i den takt det behövdes. 

Påhitt – där sa Olga ett sant ord! Det enda jag har åstadkommit här i världen är en massa påhitt, och det är mig ett mysterium hur man så enträget kan vilja leva och nästan dö ihop med idel påhitt, lätt vanvettiga dessutom en del av dem. Var kom de ifrån alla, hur blev de till, hur fick de namn, hur kommer gäddan ur fisksumpen? 

Ja, ofta var det namnet som kom först. Pippi Långstrump föddes på det sättet, och namnet fick jag av ett barn som ville ha en saga till det. Samma barn ville också ha en saga till ett annat namn, Herr Liljonkvast. Upplysningsvis fick jag veta att  Herr Liljonkvast var en liten snäll flygande farbror som brukade  komma på besök, när ingen vuxen fanns i närheten. Barnet fick sin saga. »I Skymningslandet«  kallade jag den. 

Flera år senare kom Herr Liljonkvast tillbaka, men då hade  den rackarn utan att fråga mig gått och ändrat karaktär, och hurdan  hade han inte blivit! Odräglig och självsvåldig så att man knappt ville vid honom! Själv ansåg han visserligen att han var en vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år. Men någon liten snäll Herr Liljonkvast var han inte längre, och därför måste han ovillkorligen heta något annat. Något helt annat! Men varför just Karlsson på Taket? 

När jag var liten, tyckte jag mycket om att gå till skomakarn med våra trasiga skor, jo, för på sin vägg hade skomakarn ett par gruvliga färgtryck som verkligen tilltalade mig. På det ena kunde man se i en sorts seriebilder hur illa det gick för profeten Jona som skulle predika i Nineve och i stället blev slukad av en valfisk. Det andra var ännu bättre och hemskare. Där såg man en  stackars karl kramas ihjäl av en jätteorm. Skomakarn som ägde dessa klenoder hette Karlsson och kallades allmänt för Karlsson på Fatet. Rytmen i det namnet måtte ha spökat för mig, när jag skulle döpa om Herr Liljonkvast. Han blev Karlsson på Taket men hade i övrigt inget gemensamt med den redlige skomakarmästaren. 

Ett annat namn! »Sunnanäng« stod det så vackert på en vägskylt jag råkade komma förbi en kall rimfrostdag uppe vid Siljan, och »Sunnanäng« ringde det i mina öron efteråt. Ända tills slutligen två små armodsbarn, förpinade av frost och vinterkyla, kom vandrande någonstans ifrån och ville ha sin längtan stillad och sin frusenhet värmd i den eviga vårens Sunnanäng. En vägskylt med rimfrost på – så kom gäddan ur fisksumpen den gången! 

När jag var liten, innan jag ens kunde gå med skor till skomakarn, brukade min farfar, som bodde hos oss, roa sina barnbarn med en gammal ramsa, den lät så här: 

Tu tu tu,
lika många får
idag som igår,
så hög är skygåln. 

Han dunkade sin käpp i golvet i takt med orden, och när han kom till det där sista, »Så hög är skygåln«, lyfte han käppen i vädret och visade hur hög skygåln var. Det där måste vara en uråldrig ramsa. I min småländska barndom fanns annars aldrig ordet »skygåln«, »gärsgårn« sa man, »skygåln« var något helt annat och mycket sagoaktigare. 

Jag har lekt »Tu tu tu« många gånger sedan dess med många småbarn under många år, och ingenting har hänt. Men så plötsligt en dag hoppade de fram, vita och ulliga – lika många får idag som igår – och blev till en saga. »Tu tu tu« heter den. 

Emil i Lönneberga, han var först också bara ett namn, utslungat för att tysta en gallskrikande unge – »Gissa vad Emil i Lönneberga gjorde en gång?« Då teg skriaren, för han ville nödvändigt veta vad Emil i Lönneberga gjorde en gång. Vem Emil var hade jag själv ingen aning om, och jag brydde mig i det längsta inte om det heller, men rätt som det var, utan att jag vet hur det gick till, blev det liv i ungen och han började göra hyss, det gick inte att hejda honom. 

»Påhitt« kan ibland kännas lika levande som riktigt folk, och för min gamle far, Samuel August, blev Emil till sist någon som nästan fanns i sinnevärlden. Det var väl det att han kände sig besläktad med Emil och från sin gammelmansbädd på kronikerhemmet drömde sig tillbaka till sin egen hyssmakarålder i en försvunnen tid och värld som också var Emils. När Emil sprang omkring på sina barfotaben i Lönneberga, var Samuel August en ungefär likadan liten Smålands-pojk i en socken strax intill, fastän han sannolikt inte gjorde fullt så många hyss. Men grindar öppnade han för att få tvåöringar och femöringar precis som Emil, och kräftor fångade han precis som Emil, 60 tjog under en enda mörk augustinatt, tänk i alla fall! På marknader, auktioner och husförhör var han lika hemmastad som Emil – och han kunde berätta om det också! 

På husförhöret i Katthult frågar prosten Lina: »Nå, Lina, vad hette nu våra första föräldrar?« Och Lina svarar utan att blinka: »Tor och Freja.« Men om sanningen ska fram så var det inte Lina utan en helt annan småländsk hedning som svarade så på ett husförhör, där Samuel August var med, och han sparade det i sitt minnes skattkammare, som rymde så många skrönor och historier ur småländskt liv och leverne. Livet och levernet hos »den råa allmogen« – det var så han lugnt och stilla kallade sin egen samhällsklass. 

För mig var han bättre än någon uppslagsbok, när jag skulle skriva om Emil. Jag behövde ju bland annat veta vad saker och ting kostade på den tiden, och Samuel August mindes allting. Han visste hur mycket han fick betala för varenda ko, varenda oxe, den gången han blev egen bonde i slutet på förra seklet, han mindes tjurar som slutade råma för ett halvt århundrade sedan, ja, han mindes allting. Också den där djurläkaren långt bortom sekelskiftet, som skulle kastrera ett hingstföl uppe i vår oxhage och därvid begärde att Samuel August och hans bror Linnert som en sorts narkos mot plågorna skulle hålla fölets huvud och tröstande sjunga: »Såja, lille fölung, stackers liten häst!« 

»Och Linnert, han kunde ju inte ta en ton«,sa Samuel August indignerad, när han berättade det. Det hör till saken att Samuel Augusts egen sångröst inte var sådan att den kunde lindra några plågor av vad slag det vara må. Så det blev nog dåligt med den narkosen, stackers liten häst! 

Men om detta står intet i Emil-böckerna. Däremot finns »Såja, lille fölung« i omgjord form med på ett annat ställe, jag säger inte var. Något ska ju läsaren kunna hitta själv tycker jag. 

Min far berättade mycket för mig, och jag berättade en del för honom jag också, när han hade blivit så gammal och skumögd att han inte kunde läsa själv. Ur den sista Emil-boken hann han, innan han gick bort, bara höra om Emils bravader på auktionen i Backhorva,och eftersom han själv i alla sina dagar hade varit livad för affärer, var han mycket nöjd med Emils framfart där. När jag hade berättat om Backhorva-auktionen dröjde det ett par månader innan vi träffades igen, men vid vårt nästa möte frågade han ivrigt det första han gjorde: »Har Emil vatt på nån mer auktion nu?« 

Det hade inte Emil tyvärr! 

Nå, men Mio, min Mio – hur kom gäddan ur fisksumpen den gången? En ensam pojke, sittande lite sorgmodigt på en bänk i Tegnérlunden, där jag gick förbi. Så enkelt bara. 

Påhitt, sa Olga! Många av dem är knappast påhitt alls utan bara omdiktningar av egna upplevelser i en fjärran barndom, ur vilka de blänker fram i minnet som glimtar från en blinkfyr. 

»Anna och jag vet inte själva vad vi gör« – det var ju min syster och jag som satt där vårrusiga under blommande hägg på var sin bräda i ett brusande dike en lång, salig majdag och lekte, inte med en groda som Bullerbyflickorna men med en daggmask. Arma mask, för honom var det nog knapert med saligheten den dagen! 

»Olle har en lös tand« – ack, vem hade inte lösa mjölktänder till förbannelse som skulle dras ut med björntråd under jämmer och klagan, varför fick aldrig tänderna trilla ut av sig själva? 

»Lisabet pillar in en ärta i näsan« – ack, hur många ärter har man inte själv pillat in, för att sedan skrikande springa till mamma och få dem utpillrade igen med en hårnål. Skillnaden var bara att Lisabets mamma skickade Lisabet med ärta och allt till doktorn, anförtrodd i stora syster Madickens vård, och därför hamnade de hos Linus-Ida i stället, som bjöd dem på stekta äpplen och sjöng för dem om Jesu järnväg till himmelen. Men jag hade minsann Linus-Idor jag också som barn, två stycken till och med. De bodde i var sin liten röd stuga bredvid varann, och jag besökte dem ofta, ehuru utan ärta i näsan. Ida i Liljerum och Mari i Vendladal var deras poetiska namn, det var Ida som stekte äpplen och bjöd på våfflor och Mari som sjöng. 

»Pelle flyttar till Komfusenbo« – ack, vem har inte gjort det? Vid ungefär fem års ålder beslöt jag mig att precis som Pelle flytta ut på dass. Jag ansåg mig av någon anledning, som jag nu har glömt, orättvis behandlad och tänkte ge familjen en läxa. Jag var övertygad om att de alla skulle komma storgråtande efter och be mig för all del flytta hem igen. Men ingen kom, det var hemskt. Jag blev tvungen att flytta tillbaka alldeles själv och kände bittert att ingen, ingen i hela världen frågade efter mig. Det är därför Pelles mamma uppför sig så bra,när Pelle gör motsvarande utbrytning. Det är bara för att äntligen trösta mitt femårsjag som nog finns kvar någonstans inne i själens alla årsavlagringar. 

Ja, kära Olga, du ser att påhitt är inte så märkvärdiga. Det finns säkert en hel massa inne i ditt huvud också. Eller fanns! 

Då – när du ännu levde och bodde i Bullerbyn. I det rum som en gång i världen var vår gamla snickarbod. Du förlåter mig väl att jag många år senare rev fram den snickarboden igen och satte Emil i den att ångra hyss och tälja trägubbar? 

Jag har – på begäran – här samlat ett urval av mina »påhitt«, och jag inleder som sig bör med min förstfödda, en snutt Pippi Långstrump. »Pippi hittar en spunk.« Vad är en spunk? Pippi uppfinner först ordet, och sedan försöker hon ta reda på vad det betyder. Spunk – är det något som man dräper lejon med eller en sjukdom som gör att ögona faller ihop när man sover och ger en hicka när man äter skokräm och mjölk? 

Jag hade en skolkamrat som spekulerade mycket över varför »snöre« heter »snöre« och varför »balja« heter »balja«. Vem hade bestämt att det skulle vara så, undrade hon. Hade hon frågat Pippi, skulle hon fått till svar: »Antagligen en hoper gamla professorer.« Men det är inte bara professorer som hittar på ord. Barn gör det också, ofta och gärna. Där satt min bror, han som var världens första »sakletare« såvitt man vet, där satt han en gång långt borta i vår barndom med ett ritpapper framför sig, och han frågade mig: »Vad ska jag rita?« Jag funderade inte länge. »Du ska rita ett Salikon!« 

Min bror funderade inte länge. Han ritade ett Salikon, och jag såg genast att det var ett dylikt, för visst känner man igen ett Salikon när man ser det. Därför var det väl egentligen inte riktigt rätt att jag, när jag senare i livet skrev en saga som hette »Allrakäraste syster« gick och gjorde Salikon till en rosenbuske, har man hört på maken! Astrid, sex år, skulle aldrig ha godkänt det! 

Sannerligen – inte bara gamla professorer! En mig närstående liten Olle, vars ordförråd än så länge håller sig under tio, har hittat på ett eget ord åt sig: Nan-gi. Ingen i hela vida världen mer än han vet vad det betyder, men det tycks vara något mycket roligt, för han gapskrattar efteråt, var gång han har sagt det. Nan-gi? Vad eller vem i all sin dar är Nan-gi, det kan man ju undra. Nan-gi? Ånej, stopp nu, lilla gädda, stanna i fisksumpen! Ja,men i alla fall… Nan-gi! Nan-gi? 

Ibland är det ungefär så det börjar. 

Stockholm i januari 1971
Astrid Lindgren